Get Adobe Flash player

altVad är naturläkekonst?

 

 

Beskrivning av naturläkaren Raimo Heino, ur Nya Naturläkarboken::

 

Människan och naturläkekonsten hör ihop sedan årtusenden. Under generationer har erfarenheterna resulterat i olika behandlingsmetoder, som hjälper kroppen att bibehålla hälsan eller återställer den när den när kroppen drabbats av en sjukdom.

dagens behandlingsmetoder inom naturläkekonsten är främst inriktade på att stödja kroppens läkande funktioner eller att hjälpa sådana organ som inte riktigt klarar av sin funktion längre. Bland dessa behandlingsmetoder kan nämnas örtmedicin (fytoterapi), homeopati, vitaminer, diet, fasta, omslag och inpackningar, olika former av massage, akupunktur, chiropraktik, badkurer, motion samt luft- och solbad.

men det är inte enbart användningen av dessa behandlingsmetoder som kännetecknar naturläkekonsten. Det krävs mera. Syftet spelar också en avgörande roll. Det gäller att bedöma och utvärdera subjektiva symtom och objektiva fynd hos den sjuke. Sedan får man använda en eller flera behandlingsmetoder som var för sig eller tillsammans förstärker och stödjer funktioner och reaktioner i kroppen för att återställa hälsan så gott det går eller i andra fall förebygga sjukdom.

I en behandling kan man använda naturläkekonsten ”skolmedicinskt” dvs. på det konventionella sätt som lärs ut på de medicinska fackulteterna. Exempel på detta är när man försöker lindra huvudvärk enbart genom en huvudvärkstablett om orsaken beror på en kronisk tästäppa eller att man försöker lindra reumatiska ledbesvär bara genom akupunktur om orsaken ligger i återkommande förkylningar. Detta är felaktigt från naturmedicinsk synpunkt, eftersom sjukdomssymtomen härigenom undertrycks mer eller mindre tillfälligt i kroppen. Förr eller senare bryter dock sjukdomen ut på nytt - det kan ta några dagar eller kanske ett tiotal år - och då ofta mycket besvärligare och därmed svårare att behandla. Resultatet kan till och med bli ett kroniskt lidande. Detta kroniska tillstånd kan vara så svårartat att det inte går att kurera.

Tyvärr verkar det som om de symtomdämpande metoderna dominerar inom dagens skolmedicin. dessa behandlingar ger ju en till synes snabb lindring av symtomen genom sin anti-verkan, alltså genom sina antipyretiska (febernedsättande) och antiflogistiska (inflammationshämmande) egenskaper, vilka släcker reaktioner som ingår i det naturliga försvaret i kroppen mot det som hotar hälsan eller jämvikten. de här ”antimedicinerna” bör sättas in först då de normalt läkande reaktionerna spårar ur och blir aggressiva och därmed gör mer skada än nytta. Så kan vara fallet med exempelvis hög feber och allvarligare allergiska besvär. I sådana fall kan den skolmedicinska behandlingen vara livräddande.

Enligt min mening är det aldrig en fråga om antingen naturmedicin eller skolmedicin. Människan behöver båda dessa medicinska hjälpmedel som komplement till varandra för att må så väl som möjligt när hälsan hotas.

En av de första buden inom naturläkekonsten och skolmedicinen säger att man inte ska ge en behandling som skadar patienten. Det finns många sjukdomar som man inte kan bota med hjälp av naturläkekonsten, möjligen lindra något. Men detta får inte ske på bekostnad av att kroppens andra funktioner blir sämre eller att patienten avstår från skolmedicinsk behandling som skulle hjälpt bättre. Onekligen finns det inom skolmedicinen mycket gott som är till nytta för mänskligheten, t.ex. akutvården, kirurgin och olika diagnostiska hjälpmedel.

Vad jag vänder mig emot hos vanliga läkare och den offentliga sjukvården är den ofta opersonliga och oengagerade behandling med symtomdämpande åtgärder som längre fram i värsta fall leder till kroniska skador hos patienten. detta resultat av den vanliga sjukvårdens insatser är så utbrett att det till och med fått en egen beteckning, nämligen iatrogena sjukdomar (dvs. av läkarens behandling/ordination förorsakad sjukdom). Det finns uppgifter som pekar på att omkring 30 procent av de kroniskt sjuka lider av iatrogena sjukdomar, dvs. förorsakade av själva den skolmedicinska behandlingen.

Skolmedicinen vilar mera på kortsiktiga iakttagelser av hur syntetiska läkemedel verkar på försöksdjur och därefter människor. Givetvis har det varit nödvändigt att studera medicinernas verkan på djur för att inte människor ska komma till skada av de nya läkemedlen innan man hunnit upptäcka dess biverkningar. Erfarenheterna av dessa insatta mediciner är samlade under kortare tid, varför man inte sällan, trots djurförsöksstudier, missar biverkningar som uppträder först efter många års användning. Många läkemedel som fanns för ett tiotal år sedan är också borta ur marknaden beroende på att de givit biverkningar som man från början inte räknat med. Man ska absolut inte tro att dagens mediciner är helt säkra - om ett tiotal år är säkerligen många av dem bortplockade från hyllorna. Naturmedicinen vilar i betydligt mindre utsträckning på kliniska studier under kortare tid. I stället baserar den sig ofta på erfarenheter vunna under tusentals år. Metoder som håller måttet efter att ha använts under många generationer talar för att behandlingen har en oskadlig verkan och att den fungerar med avsedd effekt på den sjuke.

Om den som är renodlat negativ till naturläkekonsten skulle granska skolmedicinens baksida närmare, så är jag säker på att den personen inte lika enkelt skulle avfärda naturläkekonsten som ett alternativ till dagens vanliga sjukvård. Och naturligtvis är jag i högsta grad medveten om att allt som marknadsförs under begreppet ”naturmedicin” inte är naturläkekonst.

Att många traditionella skolmedicinare har en negativ inställning till naturläkekonsten kan vara lätt att begripa, då de varken har praktisk eller teoretisk kunskap i ämnet. Däremot kan inte en läkare, politiker eller annan person utan utbildning eller praktisk erfarenhet i naturläkekonst vara kompetent att bedömma dess berättigande. Den negativa kritiken är ofta mera känsloladdad än sakligt underbyggd.

För den sjuke måste det idag vara en rättighet att få naturmedicinsk vård. Nu blir många sjuka människor påtvingade skolmedicinsk behandling för att de inte ska bli fråntagna sina sociala rättigheter.

 

 

Anledningen till att jag valt att referera till detta stycke är att jag känner att det stämmer väl överens med min uppfattning om vad naturläkekonsten är.

 

I Sverige har vi dessutom en lag (lagen som styr alla inom den alternativa vården 

https://lagen.nu/1998:531  se kap. 4) som säger att barn under 8 år inte får ta del av någon annan vård än den skolmedicinska.

Detta vill jag med många andra ändra på och det har därför startats en förening som jobbar för saken, Hela Barn. Läs mer på http://www.helabarn.se

 

Förutom att naturläkekonst är bra för hälsan så är det dessutom en stor miljövinst att använd sig av naturliga mediciner som inte förorenar och ställer till det i vår natur.

 

http://www.miljomagasinet.se/artiklar/apoteket.html

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=87&artikel=3741952

http://svt.se/2.33686/1.2091624/lakemedlen_fororenar_vara_sjoar?lid=senasteNytt_1851735&lpos=rubrik_2091624

http://www.vetenskaphalsa.se/via-toaletten-ut-i-naturen